Jag låtsas att det är du

Att älska någon man aldrig kan få är att sitta där och vänta i ensamheten utan att veta vad man väntar på. Jo det vet man- på att han ska höra av sig. Ett sms, ett facebookmeddelande eller vad som helst. Bara han tänker en liten tusendel på dig så kan du andas igen, för nu känns dom där lungorna som ihopknycklade påsar utan luft utan rymd och utan plats för andetag. Och dagarna går. Och alla hör av sig utom han. Och man undrar om det är avsiktligt, om han undviker dig. För tar du inte honom nu så gör någon annan det. Det vet du så väl. Och trummandet på mobiltelefonen, inloggandet på Facebook blir till en självutplånande ritual. Man längtar bort, men egentligen längtar man bara bort från sig själv- bort från sin fysiska kropp, från sin fysiska tankar som talar om för dig det är fel du får inte tänka så. Du är inte hans och det kommer du aldrig bli nej nej nej och bara när man sover kan man finna ro i sin längtan- till de breda axlarna, de mörka håret och de mjuka gräset under er. Och när man vaknar en morgon av ett litet plingande och ser hans namn på din mobilskärm är det som att du nästan inte vågar kolla, för du vågar inte förkroppsliga den där vansinniga drömmen du hade i natt- men du tittar till slut och han skriver- "hej hej undrar om du är ledig ikväll". Och resten av dagen fortlöper i ett stillestånd av ytlig distraktion tills kvällen blir åtta och du går upp för xxx-gatan för där längst upp på kullen bor han, i stans finaste lägenhet. Och du klingar på, en kram och ett snabbt "så kul att se dig igen" med en blick rakt i ögonen, snälla förgör mig tänker du och sedan dricker ni öl med benen hängdes utför balkonräcket. Ni pratar om potentiella utrymningsvägar ifall det skulle börja brinna och mellan skratten känner du hur du andas i dubbel takt. Plötsligt böjer du dig bakåt och han lutar sig över dig och det känns som om du faller som i en ravin. Och han glider in i dig och du ur din sommarklänning, känner varenda nervförändring som kittlas från halsen och nedåt och just då finns inget, ingenting som kan sätta stopp på någonting. Dagen efter när du vaknar känns hjärtat som ett brännsår när det går upp för dig, att det var ingen dröm den här gången. Du vet, för att plötsligt är inte lungorna inga lungor längre. Du klär på dig snabbt för att han inte riktigt ska hinna vakna, sedan säger du- "jag måste sticka" och ger honom en sista snabb snudd av dina läppar på hans solbrända axeln för du vet att det är antagligen sista gången du ser honom så här. Går nedför trappan, ut och viker av runt huset och sedan sjunker du ner på en bänk vid spårvagnsstoppet. När spårvagnen kommer låter du den passera för viljan att vara på väg är nu som bortblåst. Du sitter kvar där och känner ingenting, för du har använt upp alla känslor som fanns kvar.