Jag sov på en våg

En dag
är det din tur
att stå där.

På vilsna tår

varje gång du är hemma

är det som förflutenhet

äntrar nuet

som att ha dig på besök

några timmar utan tid att slösa

på det sista kaffet

vi tumlar runt

lite gråtmilda och vidskepliga

med krockande tänder i en kärlekstårta

styr till varandras famnar

trots motvind och prassel

bekant beröring 

som en fiktiv karaktär i någon annans värld

Fasar inför natten till måndag

vinbruset och verkligheten som du aldrig varit här

trots att mina lakan luktar som du

Caput Mundi

Under denna tid
ständigt i förändring
uppstå och falla
komma och gå
blomstra och försvinna

Individualism

jag vill inte göra det jag redan kaneller prata om vad jag redan vetutan jag vill göra det jag inte förmårjag söker det jag inte förstårdjupa brunnar är dessa hjärtan så uppfyllda som de ärjag blir kär i den människasom har de pusselbitar jag saknaroch ibland blir jag ledsen när jag tänker påmin kärlekför den visar bara på den framtid jag inte hareller de minnen jaginte kan fåbara vad jag önskar vore mittsom fåglar flaxar   min kärlek är flykten från mig självoch jag kommer aldrig kunna fånga denmin saknade hälft

Fjärilars vertigo

Det är inte bara rymden
som aldrig tar slut
eller
begäret att expandera
att färdas utan slut
Ad infinitum
Hjärtats inferno
blöder som ett snitt
det slutar aldrig rinna
men vem går först?
kvinnan modern
mannen fadern
barnet?
Jag gråter för dem alla

Balladen om en magiker

Han levde ensam, med okänd adress

armarna täckta med mayaindianer och krucifix

och med sina långa vassa fingrar

visade han mig sina gyllene tricks

i teatern underjord

rökte han en pipa

spred sina magiska ord

till folket

en dockpublik gjorda av trä 

med bugande blickar

sittandes på knä

vår trollkarl färdades 

över tårarnas kanaler

från kråkornas boulevarder 
hördes skratten

den stigande solen speglades

i det blod som blev till vatten

och sjöfåglarna byggde sina bon

i hans höga hatt

små droppar av vansinne 

lät han hälla i mitt kaffe svart

varje natt han låg med dem

gav dem vanskapta barn som de aldrig behöll

en moders skrik hördes högt bland halmtaken

men jag förblev på samma sätt

någonstans 

mellan sovandes och vaken

Himlakroppar som faller

Universum

Har tappat sitt ansikte

Månen har delat sig i två

Du är drömmen jag färdas genom

Ljusår passerar under tiden 

Gryningen bekänner mitt tvivel och hoppas och tror 

att tvekar skymningen så ger jag den ändå en chans

Blir i natt vår sista  

eller kan en pojkes själ överleva en flickas lidande

för hennes omöjliga drömmars skull?