Fjärilars vertigo

Det är inte bara rymden
som aldrig tar slut
eller
begäret att expandera
att färdas utan slut
Ad infinitum
Hjärtats inferno
blöder som ett snitt
det slutar aldrig rinna
men vem går först?
kvinnan modern
mannen fadern
barnet?
Jag gråter för dem alla

Balladen om en magiker

Han levde ensam, med okänd adress

armarna täckta med mayaindianer och krucifix

och med sina långa vassa fingrar

visade han mig sina gyllene tricks

i teatern underjord

rökte han en pipa

spred sina magiska ord

till folket

en dockpublik gjorda av trä 

med bugande blickar

sittandes på knä

vår trollkarl färdades 

över tårarnas kanaler

från kråkornas boulevarder 
hördes skratten

den stigande solen speglades

i det blod som blev till vatten

och sjöfåglarna byggde sina bon

i hans höga hatt

små droppar av vansinne 

lät han hälla i mitt kaffe svart

varje natt han låg med dem

gav dem vanskapta barn som de aldrig behöll

en moders skrik hördes högt bland halmtaken

men jag förblev på samma sätt

någonstans 

mellan sovandes och vaken

Himlakroppar som faller

Universum

Har tappat sitt ansikte

Månen har delat sig i två

Du är drömmen jag färdas genom

Ljusår passerar under tiden 

Gryningen bekänner mitt tvivel och hoppas och tror 

att tvekar skymningen så ger jag den ändå en chans

Blir i natt vår sista  

eller kan en pojkes själ överleva en flickas lidande

för hennes omöjliga drömmars skull?