Howling

longing for something to believe in

beyond this sunken comfort

heartache 

chain

conclusion

comfort me

set me free

crying love

stealing sea

howling rain

is left in me

a shooting star

when we quiet return

rain or shine

until we burn

fear is over 

no longer present

we are all together

the tides are turning

some say that we live in eternity

but death is the truest we know

how high we aim to go

when paradise is here below

to the very end

she rides my virgin song 

a river of rage

which carries on

Too late to turn back now

The hours

unwritten lyrics 

flickered from view

Your silhouette

"I've missed you"

The words were out before I

realized they were not true at all

Reality stronger than this

euphoria you tried to gather around you

for the past two years

Midnight was under your spell 
Highest high

Your face looking down 

I glimpsed at it to come near

its inner core

Still I didn't think I could do it anymore

No feelings, just vanity fair

vanity, vanity

fair

I didn't have the courage to lose the hand 

of the person which I built my life around his love

It would be slightly insane

to see us burn up in this cold

your mind's too much
Too late to turn back now

Wolken

Der Stift bewegt aber keine Wörte sind gebildet
Wir sind nach neue Länder gereist
Ich bewege mich wie ein Gespenst 
Der Regen reflektiert mein Licht
In der Straße verfolgt Schimmer von alten Zeiten
Bomben, Schreie und Tod
Die Stadt konstantes Brummen
Hält mich schlaflos

Unterwegs

Ich radeln nach Hause von einem halben Tag in der Schule, zu meiner eigenen Wohnung und esse mein Mittagsessen allein. Die Zeit steht still hier. Ich bin ziellos unterwegs in der Stadt, gehen an einen Ort, wissen aber nicht, wie lange ich bleibe. Ich weiß nicht, wohin ich gehe. Meine Hände sind kalt, es regnet und mein Lidschatten läuft. Ich sitze auf einer Holzbank neben dem Rentner im Park.
Wenn ich noch etwas tat. Es tut weh, für ein paar Wochen, bis es nachlässt sanft und alles wird wieder normal. Als unerwiderte Liebe. Es wird bald gut. 
Wenn ich nicht einschlafen kann, weiß ich nicht, wen ich anrufen soll. Statt wende ich mich nackt im Bett herum. Ich suche für Spuren auf meinem Betttuch, und suche beweise für meine Unschuld. Finde aber keine Vergebung. Statt stehe ich auf und kocht Kaffee, um vier Uhr in der Nacht. Mein einzige Kumpel Kaffeemaschine brodelt in der Ecke meiner kleinen 25-Quadratmeter-Wohnung. Ich mache keine Lichter an, weil ich weiß, dass die Morgendämmerung schon nah ist.

Kiss me hard before you go

"Jag svär på mitt liv" säger du lågt i mitt öra, så att bara jag hör eftersom det bara är till mig du talar. "Jag svär på mitt liv att jag älskar dig. Ja, jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket." säger du och håller om mig, som vanligt så hårt och så mycket som möjligt. Helst för att aldrig släppa taget, aldrig förlora oss igen. 

"Det är bra, älskling" svarar jag och ler, och samtidigt sväljer hårt. För jag vet ju att du menar det och jag vet att du vill. Jag vet att vi skulle kunna dö så här lyckliga, tillsammans. 

"Är du arg" frågar du, för femtioelfte gången den här eftermiddagen. "Nej, bara trött" säger jag och ruskar på huvudet, tittar bort. "När måste du gå på planet?" frågar jag dig och tittar på klockan "Äsch det är inte så viktigt" säger du och tar tag om min hals, lutar dig framåt för att ge mig en kyss och rent instinktivt vänder jag mig bort. "Men vad är det med dig?" säger du och rynkar ögonbrynen "Du är ju arg på mig". "Nej" mumlar jag, sväljer igen och sedan ser jag in i ditt skrattrynkiga ansikte, dina ögon ser rakt in i mina "Jag är bara ledsen att du åker ifrån mig. Jag gillar inte att ta farväl, det vet du." säger jag. Samtidigt börjar tårarna rinna, mina kinder bli heta. Jag skäms, skäms för känslan inom mig. Den obekanta känslan som inte alls känns. "Men gråt inte, vi ses ju igen om två veckor" säger du och ler och sedan kysser du mig kärleksfullt, stryker mitt hår. "Vi klarar det här, vi klarar ju allting" säger du och lyfter dina väskor för att gå mot säkerhetskontrollerna. "Du har rätt" säger jag. "Allt är bra, allt blir bra." ropar jag till dig. "Allt blir bra" viskar jag tyst igen, så att ingen mer än jag själv hör. 

Atmosfär

Jag har fastnat i det här minfältet.
Ta bort vikten, avväpna mig.
Jag vet att du kan känna min tvekan, gömd någonstans inuti.
Jag vet hur du känner den i min hand. Som sand, eller vatten, som strömmar genom mina fingrar.
Du kan känna den när vi ligger här. I varje position, tvivlet, aldrig egentligen nämnt. Rastlösheten, det är jag. Det är svårt att se klart, svårt att hitta känslan. Runtomkring det darrande falska regnet, frenetiska snyftningar blandat med hårda kyssar. 
Du vet att jag redan förlorat.

Oskuld

Jag vandrar runt och runt vid midnatt undrar varför jag är här som de ensamma söker stjärnor bland alla frågetecken,

runt i detta gamla hus med ett hundratal dammiga fönster. 
Tyskland, ett 1940-tal.

Du viskar i mitt öra, 100 mil härifrån och jag hör dig,

genom blodiga stön och sköra ben i tårdrypande lakan.

Komödie und Sex Engel

Min bild av dig nu med kryddorna i munnen, ingefära, guld.De sömniga andetagen. Våra dialoger om den inre musik.När du lägger din sovande hand på mitt huvud och vi seglar framåt genom tiden. Så mycket tid, framför oss.Du lyfter. Med fönstret på glänt, bullret från skymningen.Explosioner.Vi är andra nu.Vi är varandra nu.

Und wir scheitern immer schöner

Blott en rörelse tillintetgör flödet av våra drömmar tonar ut i ljuset vad jag håller mest kärt försvinner i ögonblicket då stormen bryter för regnbågen och allt tar sin början.