"Jag svär på mitt liv" säger du lågt i mitt öra, så att bara jag hör eftersom det bara är till mig du talar. "Jag svär på mitt liv att jag älskar dig. Ja, jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket." säger du och håller om mig, som vanligt så hårt och så mycket som möjligt. Helst för att aldrig släppa taget, aldrig förlora oss igen.
"Det är bra, älskling" svarar jag och ler, och samtidigt sväljer hårt. För jag vet ju att du menar det och jag vet att du vill. Jag vet att vi skulle kunna dö så här lyckliga, tillsammans.
"Är du arg" frågar du, för femtioelfte gången den här eftermiddagen. "Nej, bara trött" säger jag och ruskar på huvudet, tittar bort. "När måste du gå på planet?" frågar jag dig och tittar på klockan "Äsch det är inte så viktigt" säger du och tar tag om min hals, lutar dig framåt för att ge mig en kyss och rent instinktivt vänder jag mig bort. "Men vad är det med dig?" säger du och rynkar ögonbrynen "Du är ju arg på mig". "Nej" mumlar jag, sväljer igen och sedan ser jag in i ditt skrattrynkiga ansikte, dina ögon ser rakt in i mina "Jag är bara ledsen att du åker ifrån mig. Jag gillar inte att ta farväl, det vet du." säger jag. Samtidigt börjar tårarna rinna, mina kinder bli heta. Jag skäms, skäms för känslan inom mig. Den obekanta känslan som inte alls känns. "Men gråt inte, vi ses ju igen om två veckor" säger du och ler och sedan kysser du mig kärleksfullt, stryker mitt hår. "Vi klarar det här, vi klarar ju allting" säger du och lyfter dina väskor för att gå mot säkerhetskontrollerna. "Du har rätt" säger jag. "Allt är bra, allt blir bra." ropar jag till dig. "Allt blir bra" viskar jag tyst igen, så att ingen mer än jag själv hör.
