När jag var så gammal att jag uppnått gränsen av vad som var skedet mellan barn och vuxen levde jag i ett land som var något helt annat än tillvaron i ett hus på landet. Där den kalla vinden från kusten blåste rakt in genom husväggarna, där historierna som berättades i pubarna runt strandvägen vände ut och in på alla de lögner och sanningar som fanns. Och det var något magiskt som hände där borta. Kanske låg det i luften, kanske hos mig. Men det var som att jag fylldes av något. En glöd. Något gyllene beskt och sött på samma gång. En gryning över ögonen.
Jag levde där, då så mycket mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Och söndagspromenaderna längst med stranden på väg norrut förbi de vackra färgade stenhusen blev ett steg närmare, ständigt närmare den känslan. De tonerna som tjöt i mitt bröst. Ropade högt, var ungdomen. Och den var så stark att det kändes som att enda sättet att besegra allt var att bli vän med djävulen.
Men jag blev med tiden min egen besegrare. Riddaren med silverdolken som hugg ut den känslan. Hugg efter hugg. Jag blev vuxen i takt med att ilskan, förvirringen och sorgen tämjdes med upprepande besvärjelser. Och jag lät mitt hår klippas, lock för lock. Jag valde att knyta alla lösa trådar. Valde att gå och lägga mig på kvällarna istället för att välta omkull verkligheten, igen och om och om och igen.
Och ibland känns det som att jag levt i exil sedan dess. Som att jag varit på flykt från allt det levande. Som att bli vuxen inneburit en sådan uppoffring, att rädslan för att misslyckas blivit ett misslyckande själv. Men nu. På väg ut genom dörren med nakna lätta fötter. Som ett barn som springer ut första dagen på sommarlovet. Och det känns precis som jag är på väg hem, hem till det okända landet igen. Och jag bär med mig den hemligheten, när vuxenheten lägger sig för att dö här bredvid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar