Eisen

Er weiß alles über das leben und ich nichts. Unsere Sternzeichen entgegnen sich in der Dunkelheit. Es tut so weh neben dir zu sein, weil du so gottverdammt schwarz bist, so unbesiegbar, so unfassbar perfekt und kaputt von deiner chaotischen Seele. Und du wirst mich vernichten, mein Herz fertigmachen, genau so wie du es bei allen anderen machst. Aber wie kann eine Mauer mich frei fühlen, wenn das einzige woran ich denken kann: ich will dich ich will dich ich will dich.

Tjugotre.

Så vart man 23 år. En fin födelsedag fick jag, mot slutet blev allting riktigt bra. Går igenom den i mitt huvud och pressar fram bilderna, skratten blandat med vinet och de fem vännerna i mitt vardagsrum. Det är lätt att fokusera på det mindre bra. Att vännerna inte var fler, att jag knappt egentligen känner någon av dem och att de knappt känner mig. Att jag satt i min soffa klockan halv 9 på födelsedagskvällen, ensam och med fem flaskor vin i kylen: tänkte, jaha det blir väl inte mycket mer än så; helt ovetandes att överhuvudtaget någon skulle dyka upp. Men de kom, det firades och jag fick till och med presenter. Böcker, blommor, brev och skumpa. Och jag som funderat först på att ljuga ihop en sjukdom på min egen födelsedag, bara för att jag var rädd att jag ändå i slutändan skulle bli ensam. Men så blev det inte, vilken tur att jag vågade. Vi gick senare till klubb Humboldthain och hängde i deras "skog" brevid tågspåren. Såg dagen vakna mellan röken från elden. Nu har jag sovit förbi två dagar och två nätter. Mina två första dagar som 23 åring har varit helt tomma. Kan knappt gå av dansträningsvärken. Nu väntar en intensiv vecka av plugg och övning. Känner pressen, att jag måste bli bättre. På allt. Det kommer nog alltid vara så.

Ibland värker det så himla mycket i mig. Av längtan. Att bara vända upp och ner på allting igen, att ta sönder hjärtan liksom mitt eget. Att hångla i rökiga indieklubbar och känna på pulsen under pojkig hud och tunna,varma skjortor. Inga ord bara kyssar mot toalettväggar, och engelsk cider i platsglas.

Ibland känns allting så långt bort. 

Nu är allting dödstyst

Vaknar på morgonen av en dröm.

Somnar på kvällen av samma dröm.

En dröm, eller är det en annan tid?

En annan verklighet.

Ligger i sängen, sitter i bilen och där är den, samma dröm. 

Jag kan passagen nästan utantill.

Ett par timmar sittandes på takräcket, försöker fånga solen med ansiktet.

Försöker minnas de fina stunderna från turnén. Musiken, ölen, gemenskapen. Till och med cigaretterna. Jag är så glad, så glad för att få leva detta liv. Så glad för att få spela musik igen. 

Det är som jag hittat tillbaka, så glad för att hittat tillbaka till mig själv. 

Lyssnar noga, söker nytt. Söker känslor, söker spännande. Söker musiken och de små små detaljerna. I vardagen. Jag älskar de.