Tjugotre.

Så vart man 23 år. En fin födelsedag fick jag, mot slutet blev allting riktigt bra. Går igenom den i mitt huvud och pressar fram bilderna, skratten blandat med vinet och de fem vännerna i mitt vardagsrum. Det är lätt att fokusera på det mindre bra. Att vännerna inte var fler, att jag knappt egentligen känner någon av dem och att de knappt känner mig. Att jag satt i min soffa klockan halv 9 på födelsedagskvällen, ensam och med fem flaskor vin i kylen: tänkte, jaha det blir väl inte mycket mer än så; helt ovetandes att överhuvudtaget någon skulle dyka upp. Men de kom, det firades och jag fick till och med presenter. Böcker, blommor, brev och skumpa. Och jag som funderat först på att ljuga ihop en sjukdom på min egen födelsedag, bara för att jag var rädd att jag ändå i slutändan skulle bli ensam. Men så blev det inte, vilken tur att jag vågade. Vi gick senare till klubb Humboldthain och hängde i deras "skog" brevid tågspåren. Såg dagen vakna mellan röken från elden. Nu har jag sovit förbi två dagar och två nätter. Mina två första dagar som 23 åring har varit helt tomma. Kan knappt gå av dansträningsvärken. Nu väntar en intensiv vecka av plugg och övning. Känner pressen, att jag måste bli bättre. På allt. Det kommer nog alltid vara så.

Ibland värker det så himla mycket i mig. Av längtan. Att bara vända upp och ner på allting igen, att ta sönder hjärtan liksom mitt eget. Att hångla i rökiga indieklubbar och känna på pulsen under pojkig hud och tunna,varma skjortor. Inga ord bara kyssar mot toalettväggar, och engelsk cider i platsglas.

Ibland känns allting så långt bort.