Jag var med dig i fyra år. Fyra solkyssta, livsförändrande år. Det kändes som en livstid.
Sedan var du plötsligt borta. Och en liten bit av min själ också. Jag var hjärtekrossad men tacksam över att jag hade fått känna passionen igen, att veta den ändå kan ha så mycket makt över mig. Jag visste då att det skulle skapa något nytt.
Det finns gånger då jag känner desperat för att bli räddad, som någon prinsessa på toppen av ett högt torn, men jag vet att jag måste rädda mig själv. Att vara ensam, så skrämmande och konfronterande som det ibland är, är precis vad jag behöver. De mest utmanande tider i livet håller potentialen för den mesta tillväxten och om jag bara kan bekämpa de där eldsprutande drakarna inom mig kommer jag bli starkare av det.
En vägg har byggts mellan oss i min frånvaro. Jag har en konstig känsla, men jag driver den bort.
Håller om varandra i våra armar, både av oss råa av kärlek.
Minnen av oss springer genom mitt sinne.
Jag kände som att mina vänner inte kunde förstå min smärta. När allt kom omkring hade jag haft känslor för andra pojkar och att det verkade så hycklande för mig att vara upprörd. Jag försökte förklara hur intensivt det hade varit när vi var tillsammans. Hur enorm vår kärlek hade varit och hur det hela kändes som ingenting nu. Hur det kändes som ett svek. Men det var egentligen bara ord. Fortfarande, gav mina vänner mig all den kärlek de kunde, jag kan gråta bara av att minnas hur mycket de brydde sig om mig.
Det är en vacker sak när du ansluter dig till andra människor, du öppnar dörrar som sannolikt kommer att stanna öppna oavsett hur mycket tid som går. På detta sätt ser jag varje främling som en dörr som väntar på att öppnas. Berättelser och perspektiv bara väntar på att låsas upp, skratt och kärlek väntar på att delas.
Jag kom tillbaka till Berlin på samma sätt som jag alltid gör, förändrad. Den okända framtiden skymtade framför mig som ett stort läskigt monster. Så jag såg det i ögonen och jag sa "jag kan göra det här."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar