Ibland

varje gång du närmar dig

minns jag 

hur det vita en gång fanns 

som en verklighet 

mellan benen, i platsen i hjärtat

nu är det slutna rörelser 

varje natt

går inte att 

förstå

ljudet i väggen är 

springandet av mina egna fötter

som står stilla

inga ord kan förklara med vilka kval

jag lät dig flytta in hos mig

hur det förvandlade mig 

till någon 

jag aldrig ville bli 

till en osynlig enhet 

utan kroppstrådar 

du visar mig ditt kön 

men jag vill inte leka mer

fast jag önskar att jag kunde

nu är gråten annorlunda

den är stillsam och ensam

som en vuxens gråt

den tar mig inte lika långt 

den ger inga svar

utan vrider sig inuti magen 

som en klocka

som en röst

av den obegränsade framtiden

möjligheterna är oändliga

jag vet inte vart jag ska börja

mina ord är tomma

hur ska jag våga

att sluta leva i skuggan
hur ska vi förstå

att det farligaste som finns

är det som inte känns