Att leva

Vi vill ju alla skriva en historia. Fylla de vita papperna med text, din egen text, som du sedan kan ta fram och läsa när vi blivit gamla och gråa och kroppen långsamt börja vissna bort. Vi kommer alla vissna bort, du jag och din granne och hunden i parken och kvinnan bakom kassan i mataffären. Det är det enda som är helt säkert- vi kommer en dag att dö och därför vill vi lämna en bit av oss själva bakom oss. På papper eller i bilder, i små spår för nästkommande och åter nästkommande generationer.För när man tänker på det är själva existensen ganska obetydlig. Du föds som en rad av en slumpartiga händelser (att din mor träffade just din far och att hans spermier träffade ett ägg in din mor i just det ögonblicket som du var redo att skapas) och du går genom livet precis som många av dina likar. För det är ju så, vi flesta lever ett liv i skuggan. Ett vardagligt, tråkigt, från samhället utformat och tidens gång begränsat liv. Ett liv som inte har så mycket syfte, mer än vaknandet, mer än varandet och det faktumet att vi en gång ska dö, lämna våra kroppar åter åt jorden och våra andar till det tomma stilla intet.Dessa tankar gör mig på ett sätt lugn, för jag vet innerst inne att min vistelse här i denna värld är så oerhört kort för att jag ska kunna lämna ett varaktigt avtryck. Det spelar ingen roll, om jag lyckas eller ej. Jag tänker att vi är inte så olika fåglarna ändå. Eller träden. Helt och hållet biologiska varelser. Helt och hållet beroende av vatten och sol för att vi ska kunna växa och överleva. Och mest av allt flyger vi runt, runt runt i en cirkel. En cirkel och en bagatell. Vad som styr är helt betydelselösa drivkrafter, saker som varken spelar någon roll nu eller sen. Vi flyger i en cirkel på jakt efter ett syfte. Ett syfte till varandet. Mitt syfte just nu är att aldrig bli gammal, att leva fullt ut i ungdomens dagar och aldrig aldrig ha tråkigt. Men jag vet att det inte håller, med tanke på att det är det enda som vi vet helt säkert- vi kommer alla åldras, vi kommer alla dö en dag så  vaknar jag ändå varje morgon med beslutsamheten att motverka denna självklarhet. Och det är konstigt. Att det är så vi människor funkar, vi rör oss i paradoxer, motverkar det naturliga, det uppenbara. Vi flyger i cirklar inte för att vi kan flyga, utan för att motsägelsen i oss själv får oss att odla vingar, ta sats och flyga uppåt,  högt högt över jorden. Över alla andra djur som lever i harmoni där nere, i stillheten, i överenskommelse med varandra, med döden och med livet. Och vi lämnar spår, smutsiga spår. Märker oss själva med nålar och bläck, ristar i sten och bygger satelliter i rymden som vi skickar ut små meddelanden ifrån i hopp om att någon ska höra oss, någon ska upptäcka oss och förstå vår hopplöshet, vårt ivriga sökande på paradoxer och omöjligheten i flykt från det mest självklara. Vi är inte så olika fåglarna, eller träden. Vi kommer liksom dom en gång dö, och det är det enda vi vet helt säkert.