Nu

After a while you learn
the subtle difference between
holding a hand and chaining a soul
and you learn
that love doesn’t mean leaning
and company doesn’t always mean security.
And you begin to learn
that kisses aren’t contracts
and presents aren’t promises
and you begin to accept your defeats
with your head up and your eyes ahead
with the grace of woman, not the grief of a child
and you learn
to build all your roads on today
because tomorrow’s ground is
too uncertain for plans
and futures have a way of falling down
in mid-flight.
After a while you learn
that even sunshine burns
if you get too much
so you plant your own garden
and decorate your own soul
instead of waiting for someone
to bring you flowers.
And you learn that you really can endure
you really are strong
you really do have worth
and you learn
and you learn
with every goodbye, you learn

Veronica.A.Shoffstall

Stormen som jagade bort solen

Jag var med dig i fyra år. Fyra solkyssta, livsförändrande år. Det kändes som en livstid.
Sedan var du plötsligt borta. Och en liten bit av min själ också. Jag var hjärtekrossad men tacksam över att jag hade fått känna passionen igen, att veta den ändå kan ha så mycket makt över mig. Jag visste då att det skulle skapa något nytt.


Det finns gånger då jag känner desperat för att bli räddad, som någon prinsessa på toppen av ett högt torn, men jag vet att jag måste rädda mig själv. Att vara ensam, så skrämmande och konfronterande som det ibland är, är precis vad jag behöver. De mest utmanande tider i livet håller potentialen för den mesta tillväxten och om jag bara kan bekämpa de där eldsprutande drakarna inom mig kommer jag bli starkare av det. 

En vägg har byggts mellan oss i min frånvaro. Jag har en konstig känsla, men jag driver den bort.
Håller om varandra i våra armar, både av oss råa av kärlek.
Minnen av oss springer genom mitt sinne.

Jag kände som att mina vänner inte kunde förstå min smärta. När allt kom omkring hade jag haft känslor för andra pojkar och att det verkade så hycklande för mig att vara upprörd. Jag försökte förklara hur intensivt det hade varit när vi var tillsammans. Hur enorm vår kärlek hade varit och hur det hela kändes som ingenting nu. Hur det kändes som ett svek. Men det var egentligen bara ord. Fortfarande, gav mina vänner mig all den kärlek de kunde, jag kan gråta bara av att minnas hur mycket de brydde sig om mig.

Det är en vacker sak när du ansluter dig till andra människor, du öppnar dörrar som sannolikt kommer att stanna öppna oavsett hur mycket tid som går. På detta sätt ser jag varje främling som en dörr som väntar på att öppnas. Berättelser och perspektiv bara väntar på att låsas upp, skratt och kärlek väntar på att delas.

Jag kom tillbaka till Berlin på samma sätt som jag alltid gör, förändrad. Den okända framtiden skymtade framför mig som ett stort läskigt monster. Så jag såg det i ögonen och jag sa "jag kan göra det här."

Eisen

Er weiß alles über das leben und ich nichts. Unsere Sternzeichen entgegnen sich in der Dunkelheit. Es tut so weh neben dir zu sein, weil du so gottverdammt schwarz bist, so unbesiegbar, so unfassbar perfekt und kaputt von deiner chaotischen Seele. Und du wirst mich vernichten, mein Herz fertigmachen, genau so wie du es bei allen anderen machst. Aber wie kann eine Mauer mich frei fühlen, wenn das einzige woran ich denken kann: ich will dich ich will dich ich will dich.

Tjugotre.

Så vart man 23 år. En fin födelsedag fick jag, mot slutet blev allting riktigt bra. Går igenom den i mitt huvud och pressar fram bilderna, skratten blandat med vinet och de fem vännerna i mitt vardagsrum. Det är lätt att fokusera på det mindre bra. Att vännerna inte var fler, att jag knappt egentligen känner någon av dem och att de knappt känner mig. Att jag satt i min soffa klockan halv 9 på födelsedagskvällen, ensam och med fem flaskor vin i kylen: tänkte, jaha det blir väl inte mycket mer än så; helt ovetandes att överhuvudtaget någon skulle dyka upp. Men de kom, det firades och jag fick till och med presenter. Böcker, blommor, brev och skumpa. Och jag som funderat först på att ljuga ihop en sjukdom på min egen födelsedag, bara för att jag var rädd att jag ändå i slutändan skulle bli ensam. Men så blev det inte, vilken tur att jag vågade. Vi gick senare till klubb Humboldthain och hängde i deras "skog" brevid tågspåren. Såg dagen vakna mellan röken från elden. Nu har jag sovit förbi två dagar och två nätter. Mina två första dagar som 23 åring har varit helt tomma. Kan knappt gå av dansträningsvärken. Nu väntar en intensiv vecka av plugg och övning. Känner pressen, att jag måste bli bättre. På allt. Det kommer nog alltid vara så.

Ibland värker det så himla mycket i mig. Av längtan. Att bara vända upp och ner på allting igen, att ta sönder hjärtan liksom mitt eget. Att hångla i rökiga indieklubbar och känna på pulsen under pojkig hud och tunna,varma skjortor. Inga ord bara kyssar mot toalettväggar, och engelsk cider i platsglas.

Ibland känns allting så långt bort. 

Nu är allting dödstyst

Vaknar på morgonen av en dröm.

Somnar på kvällen av samma dröm.

En dröm, eller är det en annan tid?

En annan verklighet.

Ligger i sängen, sitter i bilen och där är den, samma dröm. 

Jag kan passagen nästan utantill.

Ett par timmar sittandes på takräcket, försöker fånga solen med ansiktet.

Försöker minnas de fina stunderna från turnén. Musiken, ölen, gemenskapen. Till och med cigaretterna. Jag är så glad, så glad för att få leva detta liv. Så glad för att få spela musik igen. 

Det är som jag hittat tillbaka, så glad för att hittat tillbaka till mig själv. 

Lyssnar noga, söker nytt. Söker känslor, söker spännande. Söker musiken och de små små detaljerna. I vardagen. Jag älskar de.

Reflexion

När jag var så gammal att jag uppnått gränsen av vad som var skedet mellan barn och vuxen levde jag i ett land som var något helt annat än tillvaron i ett hus på landet. Där den kalla vinden från kusten blåste rakt in genom husväggarna, där historierna som berättades i pubarna runt strandvägen vände ut och in på alla de lögner och sanningar som fanns. Och det var något magiskt som hände där borta. Kanske låg det i luften, kanske hos mig. Men det var som att jag fylldes av något. En glöd. Något gyllene beskt och sött på samma gång. En gryning över ögonen.

Jag levde där, då så mycket mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Och söndagspromenaderna längst med stranden på väg norrut förbi de vackra färgade stenhusen blev ett steg närmare, ständigt närmare den känslan. De tonerna som tjöt i mitt bröst. Ropade högt, var ungdomen. Och den var så stark att det kändes som att enda sättet att besegra allt var att bli vän med djävulen. 

Men jag blev med tiden min egen besegrare. Riddaren med silverdolken som hugg ut den känslan. Hugg efter hugg. Jag blev vuxen i takt med att ilskan, förvirringen och sorgen tämjdes med upprepande besvärjelser. Och jag lät mitt hår klippas, lock för lock. Jag valde att knyta alla lösa trådar. Valde att gå och lägga mig på kvällarna istället för att välta omkull verkligheten, igen och om och om och igen. 

Och ibland känns det som att jag levt i exil sedan dess. Som att jag varit på flykt från allt det levande. Som att bli vuxen inneburit en sådan uppoffring, att rädslan för att misslyckas blivit ett misslyckande själv. Men nu. På väg ut genom dörren med nakna lätta fötter. Som ett barn som springer ut första dagen på sommarlovet. Och det känns precis som jag är på väg hem, hem till det okända landet igen. Och jag bär med mig den hemligheten, när vuxenheten lägger sig för att dö här bredvid mig. 

Jag låtsas att det är du

Att älska någon man aldrig kan få är att sitta där och vänta i ensamheten utan att veta vad man väntar på. Jo det vet man- på att han ska höra av sig. Ett sms, ett facebookmeddelande eller vad som helst. Bara han tänker en liten tusendel på dig så kan du andas igen, för nu känns dom där lungorna som ihopknycklade påsar utan luft utan rymd och utan plats för andetag. Och dagarna går. Och alla hör av sig utom han. Och man undrar om det är avsiktligt, om han undviker dig. För tar du inte honom nu så gör någon annan det. Det vet du så väl. Och trummandet på mobiltelefonen, inloggandet på Facebook blir till en självutplånande ritual. Man längtar bort, men egentligen längtar man bara bort från sig själv- bort från sin fysiska kropp, från sin fysiska tankar som talar om för dig det är fel du får inte tänka så. Du är inte hans och det kommer du aldrig bli nej nej nej och bara när man sover kan man finna ro i sin längtan- till de breda axlarna, de mörka håret och de mjuka gräset under er. Och när man vaknar en morgon av ett litet plingande och ser hans namn på din mobilskärm är det som att du nästan inte vågar kolla, för du vågar inte förkroppsliga den där vansinniga drömmen du hade i natt- men du tittar till slut och han skriver- "hej hej undrar om du är ledig ikväll". Och resten av dagen fortlöper i ett stillestånd av ytlig distraktion tills kvällen blir åtta och du går upp för xxx-gatan för där längst upp på kullen bor han, i stans finaste lägenhet. Och du klingar på, en kram och ett snabbt "så kul att se dig igen" med en blick rakt i ögonen, snälla förgör mig tänker du och sedan dricker ni öl med benen hängdes utför balkonräcket. Ni pratar om potentiella utrymningsvägar ifall det skulle börja brinna och mellan skratten känner du hur du andas i dubbel takt. Plötsligt böjer du dig bakåt och han lutar sig över dig och det känns som om du faller som i en ravin. Och han glider in i dig och du ur din sommarklänning, känner varenda nervförändring som kittlas från halsen och nedåt och just då finns inget, ingenting som kan sätta stopp på någonting. Dagen efter när du vaknar känns hjärtat som ett brännsår när det går upp för dig, att det var ingen dröm den här gången. Du vet, för att plötsligt är inte lungorna inga lungor längre. Du klär på dig snabbt för att han inte riktigt ska hinna vakna, sedan säger du- "jag måste sticka" och ger honom en sista snabb snudd av dina läppar på hans solbrända axeln för du vet att det är antagligen sista gången du ser honom så här. Går nedför trappan, ut och viker av runt huset och sedan sjunker du ner på en bänk vid spårvagnsstoppet. När spårvagnen kommer låter du den passera för viljan att vara på väg är nu som bortblåst. Du sitter kvar där och känner ingenting, för du har använt upp alla känslor som fanns kvar.