Reflexion

När jag var så gammal att jag uppnått gränsen av vad som var skedet mellan barn och vuxen levde jag i ett land som var något helt annat än tillvaron i ett hus på landet. Där den kalla vinden från kusten blåste rakt in genom husväggarna, där historierna som berättades i pubarna runt strandvägen vände ut och in på alla de lögner och sanningar som fanns. Och det var något magiskt som hände där borta. Kanske låg det i luften, kanske hos mig. Men det var som att jag fylldes av något. En glöd. Något gyllene beskt och sött på samma gång. En gryning över ögonen.

Jag levde där, då så mycket mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Och söndagspromenaderna längst med stranden på väg norrut förbi de vackra färgade stenhusen blev ett steg närmare, ständigt närmare den känslan. De tonerna som tjöt i mitt bröst. Ropade högt, var ungdomen. Och den var så stark att det kändes som att enda sättet att besegra allt var att bli vän med djävulen. 

Men jag blev med tiden min egen besegrare. Riddaren med silverdolken som hugg ut den känslan. Hugg efter hugg. Jag blev vuxen i takt med att ilskan, förvirringen och sorgen tämjdes med upprepande besvärjelser. Och jag lät mitt hår klippas, lock för lock. Jag valde att knyta alla lösa trådar. Valde att gå och lägga mig på kvällarna istället för att välta omkull verkligheten, igen och om och om och igen. 

Och ibland känns det som att jag levt i exil sedan dess. Som att jag varit på flykt från allt det levande. Som att bli vuxen inneburit en sådan uppoffring, att rädslan för att misslyckas blivit ett misslyckande själv. Men nu. På väg ut genom dörren med nakna lätta fötter. Som ett barn som springer ut första dagen på sommarlovet. Och det känns precis som jag är på väg hem, hem till det okända landet igen. Och jag bär med mig den hemligheten, när vuxenheten lägger sig för att dö här bredvid mig. 

Jag låtsas att det är du

Att älska någon man aldrig kan få är att sitta där och vänta i ensamheten utan att veta vad man väntar på. Jo det vet man- på att han ska höra av sig. Ett sms, ett facebookmeddelande eller vad som helst. Bara han tänker en liten tusendel på dig så kan du andas igen, för nu känns dom där lungorna som ihopknycklade påsar utan luft utan rymd och utan plats för andetag. Och dagarna går. Och alla hör av sig utom han. Och man undrar om det är avsiktligt, om han undviker dig. För tar du inte honom nu så gör någon annan det. Det vet du så väl. Och trummandet på mobiltelefonen, inloggandet på Facebook blir till en självutplånande ritual. Man längtar bort, men egentligen längtar man bara bort från sig själv- bort från sin fysiska kropp, från sin fysiska tankar som talar om för dig det är fel du får inte tänka så. Du är inte hans och det kommer du aldrig bli nej nej nej och bara när man sover kan man finna ro i sin längtan- till de breda axlarna, de mörka håret och de mjuka gräset under er. Och när man vaknar en morgon av ett litet plingande och ser hans namn på din mobilskärm är det som att du nästan inte vågar kolla, för du vågar inte förkroppsliga den där vansinniga drömmen du hade i natt- men du tittar till slut och han skriver- "hej hej undrar om du är ledig ikväll". Och resten av dagen fortlöper i ett stillestånd av ytlig distraktion tills kvällen blir åtta och du går upp för xxx-gatan för där längst upp på kullen bor han, i stans finaste lägenhet. Och du klingar på, en kram och ett snabbt "så kul att se dig igen" med en blick rakt i ögonen, snälla förgör mig tänker du och sedan dricker ni öl med benen hängdes utför balkonräcket. Ni pratar om potentiella utrymningsvägar ifall det skulle börja brinna och mellan skratten känner du hur du andas i dubbel takt. Plötsligt böjer du dig bakåt och han lutar sig över dig och det känns som om du faller som i en ravin. Och han glider in i dig och du ur din sommarklänning, känner varenda nervförändring som kittlas från halsen och nedåt och just då finns inget, ingenting som kan sätta stopp på någonting. Dagen efter när du vaknar känns hjärtat som ett brännsår när det går upp för dig, att det var ingen dröm den här gången. Du vet, för att plötsligt är inte lungorna inga lungor längre. Du klär på dig snabbt för att han inte riktigt ska hinna vakna, sedan säger du- "jag måste sticka" och ger honom en sista snabb snudd av dina läppar på hans solbrända axeln för du vet att det är antagligen sista gången du ser honom så här. Går nedför trappan, ut och viker av runt huset och sedan sjunker du ner på en bänk vid spårvagnsstoppet. När spårvagnen kommer låter du den passera för viljan att vara på väg är nu som bortblåst. Du sitter kvar där och känner ingenting, för du har använt upp alla känslor som fanns kvar.

Att leva

Vi vill ju alla skriva en historia. Fylla de vita papperna med text, din egen text, som du sedan kan ta fram och läsa när vi blivit gamla och gråa och kroppen långsamt börja vissna bort. Vi kommer alla vissna bort, du jag och din granne och hunden i parken och kvinnan bakom kassan i mataffären. Det är det enda som är helt säkert- vi kommer en dag att dö och därför vill vi lämna en bit av oss själva bakom oss. På papper eller i bilder, i små spår för nästkommande och åter nästkommande generationer.För när man tänker på det är själva existensen ganska obetydlig. Du föds som en rad av en slumpartiga händelser (att din mor träffade just din far och att hans spermier träffade ett ägg in din mor i just det ögonblicket som du var redo att skapas) och du går genom livet precis som många av dina likar. För det är ju så, vi flesta lever ett liv i skuggan. Ett vardagligt, tråkigt, från samhället utformat och tidens gång begränsat liv. Ett liv som inte har så mycket syfte, mer än vaknandet, mer än varandet och det faktumet att vi en gång ska dö, lämna våra kroppar åter åt jorden och våra andar till det tomma stilla intet.Dessa tankar gör mig på ett sätt lugn, för jag vet innerst inne att min vistelse här i denna värld är så oerhört kort för att jag ska kunna lämna ett varaktigt avtryck. Det spelar ingen roll, om jag lyckas eller ej. Jag tänker att vi är inte så olika fåglarna ändå. Eller träden. Helt och hållet biologiska varelser. Helt och hållet beroende av vatten och sol för att vi ska kunna växa och överleva. Och mest av allt flyger vi runt, runt runt i en cirkel. En cirkel och en bagatell. Vad som styr är helt betydelselösa drivkrafter, saker som varken spelar någon roll nu eller sen. Vi flyger i en cirkel på jakt efter ett syfte. Ett syfte till varandet. Mitt syfte just nu är att aldrig bli gammal, att leva fullt ut i ungdomens dagar och aldrig aldrig ha tråkigt. Men jag vet att det inte håller, med tanke på att det är det enda som vi vet helt säkert- vi kommer alla åldras, vi kommer alla dö en dag så  vaknar jag ändå varje morgon med beslutsamheten att motverka denna självklarhet. Och det är konstigt. Att det är så vi människor funkar, vi rör oss i paradoxer, motverkar det naturliga, det uppenbara. Vi flyger i cirklar inte för att vi kan flyga, utan för att motsägelsen i oss själv får oss att odla vingar, ta sats och flyga uppåt,  högt högt över jorden. Över alla andra djur som lever i harmoni där nere, i stillheten, i överenskommelse med varandra, med döden och med livet. Och vi lämnar spår, smutsiga spår. Märker oss själva med nålar och bläck, ristar i sten och bygger satelliter i rymden som vi skickar ut små meddelanden ifrån i hopp om att någon ska höra oss, någon ska upptäcka oss och förstå vår hopplöshet, vårt ivriga sökande på paradoxer och omöjligheten i flykt från det mest självklara. Vi är inte så olika fåglarna, eller träden. Vi kommer liksom dom en gång dö, och det är det enda vi vet helt säkert.

Ibland

varje gång du närmar dig

minns jag 

hur det vita en gång fanns 

som en verklighet 

mellan benen, i platsen i hjärtat

nu är det slutna rörelser 

varje natt

går inte att 

förstå

ljudet i väggen är 

springandet av mina egna fötter

som står stilla

inga ord kan förklara med vilka kval

jag lät dig flytta in hos mig

hur det förvandlade mig 

till någon 

jag aldrig ville bli 

till en osynlig enhet 

utan kroppstrådar 

du visar mig ditt kön 

men jag vill inte leka mer

fast jag önskar att jag kunde

nu är gråten annorlunda

den är stillsam och ensam

som en vuxens gråt

den tar mig inte lika långt 

den ger inga svar

utan vrider sig inuti magen 

som en klocka

som en röst

av den obegränsade framtiden

möjligheterna är oändliga

jag vet inte vart jag ska börja

mina ord är tomma

hur ska jag våga

att sluta leva i skuggan
hur ska vi förstå

att det farligaste som finns

är det som inte känns